Författare: Bertil (Sida 1 av 2)

I lördags den 15 oktober begick vi höstens städdag. Rätt många hade gjort sina jobb i förväg, men det fanns mycket kvar för oss andra.

Frukosten blev som alltid god, en stund för samling och förberedelser. Snart hade Karin A. och Javid börjat beskära träd så det stod härliga till. Ullis tog hand om murgrönan vid komposten medan hunden Tommy gnagde på en tjock gren från äppelträdet. Johannes tog sig upp på cykelställens tak och fick bort en stor mängd höstlöv från rännorna.

En tung skrivare och ett kylskåp tyngde ner släpet, som kläddes in i mängder av grönt från alla beskärningar. Två fulla lass gick till återvinningen innan släpet behövde återlämnas. Sofi deltog med liv och lust i allt som fanns att göra runt huset.

Några bilder får illustrera städdagen, som alltid förstärker vår känsla av gemenskap i Slottet.

Med pandemin förpassad till historien – så verkar vi tycka idag – är Slottet åter öppet för gemenskap.

I början på april firade Malmö sinfonietta, med ett års fördröjning, sin 80-årsdag med fest på Slottet. Dess tidigare dirigent Magnus Mårtensson underhöll med virtuost piano/violinspel, till synes hemma i hela den klassiska repertoaren.

En vecka senare var det dags för ’Slottskapellet’ att ge konsert. En barockkvartett ledd av Ulf Teleman gladde en rätt stor publik med sitt program med musik för två flöjter, cello och piano. Piazzolla fick avsluta programmet, med två härliga kompositioner framförda av flöjt och gitarr.

Så kom den sedvanliga städdagen, i år genomförd i slutet av april. En strålande vårdag med full sol och värme gjorde sitt till för att höja arbetsglädjen, efter en gemensam frukost och en lika fin lunch. Som vanligt fanns rätt mycket att skänka till Emmaus eller köra till sopen. Hur kan det vara så, år efter år?

Undrar jag Bertil

Ända till dess sommaren bröt in fanns motståndet kvar. Inga gemensamma middagar, husmötena skulle ske via datorer. Med ett överraskande undantag: vårens stora städdag var något så roligt att vi, stannfåglar och flyttfåglar som vi hade delat upp oss i, sprang omkring varandra och njöt av både fika och lunch, utan att någon anmärkte på saken.

Till mötet den 27 augusti hade styrelsen föreslagit återgång till normalitet i alla avseenden. Förslaget togs emot utan några protester. Kanske var vi nu mogna, alla var ju vaccinerade och kräftorna väntade.

Det blev också den bästa fest jag upplevt, med fina sånger, vackra pajer, dignande kräftfat och många nubbar.  Vi är på banan igen.

Inte ska väl Coronan lägga en våt filt över oss alla! Stor försiktighet i vardagen ja, men någon gång måste vi släppa loss litet.

När Lucia närmade sig började diskussionen. Det vanliga upplägget med gemensam frukost spolades, då kom en glad barnfamilj med uppslaget att vi ses utanför huset under eftermiddagen och grillar en korv. 

Men Lucia handlar väl om morgonen? Sjusovarna i de två trapphusen väcktes av coronasäkrad traditionell musik med flöjt och gamba, brasan tändes och alla inbjöds till kaffe med färska saffransbullar. Den frestelsen lockade många, en del med munskydd eller visir, andra utan. Ordentlig vädring hade förstås ordnats. De små kom i röda dräkter, en flicka var Lucia och spelade fiol, det kändes nästan som vanligt.

I eftermiddagsmörkret samlades vi igen runt utomhusgrillen, drack glögg och sjöng traditionella sånger. En ny tradition? Vi hade tur: Lucia råkade ligga på en söndag, det öppnade för ett sådant arrangemang. Vad som kan gälla nästa år vet ingen idag.

I Coronans tid kan vi inte längre hålla våra husmöten inomhus, i matsalen eller vardagsrummet. Vad göra? Två årsmöten måste fixas innan våren är slut. BRF-styrelsens kassör har två små barn, och kan inte delta på kvällstid.
Svaret blev att vi valde att förlägga båda årsmötena, Slottets och BRF’s, ”rygg mot rygg” en söndagseftermiddag, ute på gården framför huset. Lite svårt att höra var det ibland, lite svalt. Men med god vilja genomfördes mötena i god ordning.

Den sjunde september firades det på Slottet. Verandan hade smyckats med en lång banderoll om alla tidigare Slottetfiranden, och några duktiga i huset hade storbakat. Under eftermiddagen fylldes gräsmattan utanför verandan av kaffe- och kaksugna. Den första uppvaktningen erbjöd grannen LIMUS, en musikskola vars unga elever spelade vacker musik till vår ära.

Hur skulle vi klara kvällen? Med alla gäster behövde vi kunna duka för över 60 personer. Det gick! Med glasen fyllda med en speciell hallonbaserad drink skålade vi in festen. Knytkalaset fyllde alla tillgängliga ytor med många härliga rätter, från laxsalladen till de många tårtorna. Slottetstyrelsen tog tillfället i akt att i sång gratulera 80-åringen Lennart Nord, primus motor i den grupp som skapade Slottet, och några passade på att lyfta fram hans hustru Ulla, utan vilken det kanske aldrig hade blivit något kollektivhus.

Med glada sånger tog vi oss genom den rikliga måltiden. Tallrikar ”försvann” ut i disken, assietter trollades fram, kaffehurran gick varm. Så hördes toner från pianot i vardagsrummet; husets vän Matti hade slagit sig ner tillsammans med Wali från Afghanistan med sin vackra ’Rubarb’, ett slags luta med varm och kraftfull ton. De spelade båda afghanskt och svenskt, till allas glädje.

• 

• 

• 

• 

Slottet föryngras ständigt

Någon dag innan festen hade en av våra stora lägenheter bytt ägare: en familj med tre barn kunde äntligen realisera sin dröm om att bo i Slottet. Med totalt sju glada barn i tre barnfamiljer känner vi äldre hur härligt det är med föryngring, där nya generationer gradvis tar över ansvar och de som aldrig fick några barn nu kan uppleva glädjen med alla ’barnbarn’ som berikar vårt hus.

Dagen före Valborg hade Lennart Nord dekorerat matsalens väggar med ritningar och fotografier. Kaffe med tilltugg var framdukat, Slottet väntade besök.

Och där kom de: en halv busslast glada människor från Belgien. Cirka 20 glada kollektivister, nu på sluttampen av en besöksresa genom Tyskland, Danmark och södra Sverige. I Lund hade de delat upp sig i två grupper som skulle besöka både Slottet och Regnbågen. Vi fick köra vårt program två gånger, det var bara roligt.

Så roligt att Luk Jonckheere, en av organisatörerna, frågade: ”Vill ni inte veta vilka vi är?” Luk är en av de europeiska aktivister som bidrar till ett växande utbyte mellan länderna. Han deltog i vår (Kollektivhus NU’s) internationella konferens i Stockholm 2010 och har under de senaste åren organiserat tre bussturer till Tyskland och Danmark, ”always a big success”.

Den flamländska kollektivhusorganisationen Samenhuizen står bakom bussturerna. Till skillnad från Kollektivhus NU har den inte kollektivhus som medlemmar, utan liknar mer vår organisation Framtiden som både verkar för fler kollektivhus och ger råd och dåd till startargrupper och existerande hus.

På vår fråga hur många kollektivhus det finns i Belgien blev svaret därför lite svävande: ”omkring 90, av många olika slag”.

Kollektivhus i Lund – KiL – skapade Slottet

Lennart Nord fick nu tillfälle att demonstrera hur gruppen Kollektivhus i Lund under sent 70-tal kämpade för att få ett kollektivhus och till sist landade i ett hus kommunen ville sälja, ett ’barnrikehus’ från 1924 kallat Slottet. Gruppen åstadkom ett mycket väl fungerande hus där alla ytor tillvaratagits på ett genomtänkt sätt, och hade skapat en kultur att flytta in med, som sedan utvecklats och fördjupats med gemensamt ätande till vardags som hjärta.

Vi beskrev de två föreningar vi måste ha, vår ’Bostadsrättsförening’ för fastigheten och vår ’Slottetförening’ för livet, och hur de samverkar. Det kändes extra roligt att berätta hur Slottet, där många ursprungsinvånare ännu bor kvar, sluppit undan hotet att bli ett slags äldreboende; de nya som nu under något decennium köpt bostad hos oss har varit unga med barn, dito ”med barn i magen”, och hushåll i åldrar mellan de unga och vi äldre. Allt till stor glädje för oss numera rätt vithåriga.

Varje grupp leddes på en snabb tur genom Slottets olika utrymmen, ett bra sätt att också förmedla hur vi sköter huset med matlagning, städning, underhåll mm. Vilket allt fungerat väldigt bra, hela tiden i 35 år!

Det började med att Elisabeth den första december meddelade att hon och Tanja gjort i ordning en julkalender bestående av 24 paket, att öppnas av den som kommer först till vardagsrummet varje dag fram till julafton. I varje paket finns ett tips om något småbus man ska hjälpa tomtenissar att utföra i huset. Första dagen satt mustascher på flera foton av oss själva som små barn som redan sitter på väggen. En annan dag låg det en tomtemössa i kylskåpet. På Lucia får gosedjuren i leksakslådan utrustning för att ordnas till ett luciatåg. Varje dag görs nya bus.

Traditionellt sätter Ulla upp plåtjulstjärnorna i vardagsrum och matsal.

Och annat: Plötsligt står där fantastiska pepparkakshus i vardagsrummet; en kyrka som ser ut att falla sönder och ett hus med skyltarna med ’Rasrisk’ och ’Stängt’. Tanja och Karin A är här arkitekterna och byggmästarna.

I eposten den 4 december ombeds vi alla borsta en vänstersko och den 5 på kvällen ställa ut den utanför dörren. Nästa morgon ligger där en vackert inslagen liten present i varje sko. Astrid förklarar: ”Det är Nikolaus-dag den 6 december. Denna i Tyskland omåttligt populära sed riktar sig, som de flesta av oss vid det här läget har lärt sig, till barn och dem som har lyckats bevara ett barnsligt sinne.”ⁱ 

Snart hänger vackra kransar av murgröna, gjorda av Britta, på våra ytterdörrar. Altanräcket får av L. en ljusslinga. Från en lång stång i matsalen hänger Elsa och David pepparkakshjärtan i olika storlekar i röda band; stora för de vuxna, mindre för de yngre och på en sträng till ett stort hjärta sitter ett pyttehjärta för den ännu inte födda. Lennart fäster ljusslingan på altanräcket ihop med gröna kvistar.

En söndagseftermiddag bjuder nyinflyttade Henrik och Ingrid på kaffe och saffransbulle i sin renoverade lägenhet. Lussemorgonen begås i stor gemenskap: kvällen innan bakas lussebullar och allt görs i ordning för den tidiga frukosten – halv åtta! Klockan sju öppnar många sina dörrar till ljudet av en gamba och en flöjt (Karin PL och Bertil) som spelar i trappuppgångarna. I öppna spisen brinner en brasa, med gamba, piano och sång i bakgrunden förser vi oss av allt gott som Maria och Minna dukat upp.

En söndagseftermiddag inbjuder Elisabeth oss alla till kaffe med bulle. Redan förbereds midvinter-julfesten som begås ett par dagar före julafton. På anslagstavlan uppmanas vi att anteckna hur vi vill bidra till förberedelserna. Maten är viktig, sånger letas fram, inte minst den nu traditionella sången om hur ett år har gått och nu är vi här igen, ”Yesteryear”. Kanske någon upprepar fjolårets initiativ med ett väl förberett jultal?

Julaftons kväll är för de som inte är upptagna på annat håll: spel och lekar, frukt och godis.

Till nyårsafton annonserar Solveig det traditionella knytkalaset; där även gäster bjuds in till gemenskapen.

Bertil Egerö

• 

• 

• 

• 

• 

i Nikolaus var en biskop för mer än tusen år sen, kanske Nikolaus av Myra (idag Demre i Turkiet).  Älskad av sina samtida, bl a gav han frukt och sötsaker till fattiga barn. Han helgonförklarades. Att det i Tyskland blivit skor som ska ställas fram har olika förklaringar. En är att tyska föräldrar är påhittiga när det gäller att försöka uppfostra sina barn till människor med sinne för både kulturellt arv och hållbar fotbeklädnad.
Santa Claus är en senare, engelsk version. 

En helt vanlig tisdag, den dag vardagsrummet kan bokas, fann sig Slottet-borna inbjudna till ”Årets första kammarmusikaliska begivenhet”. Telemannkvartetten återkom med ett nytt och spännande program hämtat ur barockens rika värld.

Vår pianist och musikaliske kapelledare Ulf Teleman öppnade med glada tongångar. Oss andra i kvartetten (Kicki, Meta och jag själv) ovetandes meddelade han att kvartetten hädanefter ska heta Slottskapellet! En stor ära för Slottet att kunna ståta med eget musikkapell.

Kapellets program var inte det enda under kvällen. Efter pausen fick Lennart Piculell publiken att häpna över sin ’utvecklingsbara’ gitarr, som han plockade fram i bitar och monterade under allmän munterhet. Därefter vidtog vad han kallade ”Högt och lågt från Amerika” – en serie fina gamla stycken från 1920-talet framåt, sjungna av gitarristen själv. Lennart avslutade med en duett (!) – hur skulle det gå till? Enkelt, visade det sig: han växlade mellan sin vackra baryton och en mycket kvinnlig falsettröst i låten I’m in the mood for love. Applåderna ville aldrig sluta.