Det började med att Elisabeth den första december meddelade att hon och Tanja gjort i ordning en julkalender bestående av 24 paket, att öppnas av den som kommer först till vardagsrummet varje dag fram till julafton. I varje paket finns ett tips om något småbus man ska hjälpa tomtenissar att utföra i huset. Första dagen satt mustascher på flera foton av oss själva som små barn som redan sitter på väggen. En annan dag låg det en tomtemössa i kylskåpet. På Lucia får gosedjuren i leksakslådan utrustning för att ordnas till ett luciatåg. Varje dag görs nya bus.

Traditionellt sätter Ulla upp plåtjulstjärnorna i vardagsrum och matsal.

Och annat: Plötsligt står där fantastiska pepparkakshus i vardagsrummet; en kyrka som ser ut att falla sönder och ett hus med skyltarna med ’Rasrisk’ och ’Stängt’. Tanja och Karin A är här arkitekterna och byggmästarna.

I eposten den 4 december ombeds vi alla borsta en vänstersko och den 5 på kvällen ställa ut den utanför dörren. Nästa morgon ligger där en vackert inslagen liten present i varje sko. Astrid förklarar: ”Det är Nikolaus-dag den 6 december. Denna i Tyskland omåttligt populära sed riktar sig, som de flesta av oss vid det här läget har lärt sig, till barn och dem som har lyckats bevara ett barnsligt sinne.”i 

Snart hänger vackra kransar av murgröna, gjorda av Britta, på våra ytterdörrar. Altanräcket får av L. en ljusslinga. Från en lång stång i matsalen hänger Elsa och David pepparkakshjärtan i olika storlekar i röda band; stora för de vuxna, mindre för de yngre och på en sträng till ett stort hjärta sitter ett pyttehjärta för den ännu inte födda. Lennart fäster ljusslingan på altanräcket ihop med gröna kvistar.

En söndagseftermiddag bjuder nyinflyttade Henrik och Ingrid på kaffe och saffransbulle i sin renoverade lägenhet. Lussemorgonen begås i stor gemenskap: kvällen innan bakas lussebullar och allt görs i ordning för den tidiga frukosten – halv åtta! Klockan sju öppnar många sina dörrar till ljudet av en gamba och en flöjt (Karin PL och Bertil) som spelar i trappuppgångarna. I öppna spisen brinner en brasa, med gamba, piano och sång i bakgrunden förser vi oss av allt gott som Maria och Minna dukat upp.

En söndagseftermiddag inbjuder Elisabeth oss alla till kaffe med bulle. Redan förbereds midvinter-julfesten som begås ett par dagar före julafton. På anslagstavlan uppmanas vi att anteckna hur vi vill bidra till förberedelserna. Maten är viktig, sånger letas fram, inte minst den nu traditionella sången om hur ett år har gått och nu är vi här igen, ”Yesteryear”. Kanske någon upprepar fjolårets initiativ med ett väl förberett jultal?

Julaftons kväll är för de som inte är upptagna på annat håll: spel och lekar, frukt och godis.

Till nyårsafton annonserar Solveig det traditionella knytkalaset; där även gäster bjuds in till gemenskapen.

Bertil Egerö

i Nikolaus var en biskop för mer än tusen år sen, kanske Nikolaus av Myra (idag Demre i Turkiet).  Älskad av sina samtida, bl a gav han frukt och sötsaker till fattiga barn. Han helgonförklarades. Att det i Tyskland blivit skor som ska ställas fram har olika förklaringar. En är att tyska föräldrar är påhittiga när det gäller att försöka uppfostra sina barn till människor med sinne för både kulturellt arv och hållbar fotbeklädnad.
Santa Claus är en senare, engelsk version.