Den 9 april 1981 bildades en förening av kollektivhushungriga i Lunds kommun, KiL. Det kallades då med självklarhet för kollektivt boende och kollektivhus. Nu uppfattas ordet kollektiv mer tveksamt, nästan stötande för en del. Men det är en historia för sig.

Varför? Av flera skäl fanns här ett starkt intresse.

  • Det fanns en kollektivhuskö på bostadsförmedlingen med ca 400 anmälda (också det med en intressant historia), varav styvt 100 ’på bettet’.
  • Här levde kvar en ’kultur’ sedan ett misslyckat försök på 60-talet med ett ’servicehus’ på Papegojlyckan (som slutade i en arkitekttävling – ett terasshus vann).
  • Och, ett försök att skapa ett kollektivhus höll på att misslyckas.

Bakom detta en grupp idealister, de som förmått kommunen att öppna denna speciella kö1. De hade med sitt arbete skaffat sig självförtroende och förmåga att påverka… Och envishet nog att driva frågan i flera år. De hade börjat med studiecirkel om boende redan –78.

Och inte minst att det i kommunen fanns personer med ’minnen’ från 60-talets servicehusvision. De kunde bidra med råd och dåd. De kunde påverka kommunen inifrån. Hur det nu kom sig, tillsatte kommunstyrelsen en utredning. En grupp tjänstemän2 arbetade från dec–82 till aug–83, när de lämnade sin rapport.

Samt att LTH fanns, en arkitektutbildning med professor i byggnadsfunktionslära och ett ’fullskalelabb’.

Ett misslyckande skapar energi. KiL bildas, föreningen för kollektivhus i Lunds kommun, april –81. Det hela växte ur en folklig vrede.

Blotta existensen av kollektivhuskö på Bostadsförmedlingen väckte givetvis föreställningar och förväntningar… Att stå i den kön innebar snart att kittlas av besked att det kan finnas ett med inflyttning redan hösten –81 –– ombyggda studenthus på Delphi, N Fäladen. Detta projekt väcktes hösten –80 men skapade omgående irritation bland de förhoppningsfulla och kapabla köandena. Anspråk på rättvis kommunikation, delaktighet i programutveckling uppfylldes inte och kommunen var oklar. AF bostäder visade sig därtill ha ekonomiska skäl till att ha bråttom. Det blev ’vi’ och ’dom’. Och kommunen hoppade av. KS sade nej 12 jan –82.

KiL hade bildats året innan. Interimsstyrelse3 tillsattes i april -81, föreningens första årsmöte hölls i september med 80 aktiva medlemmar och med kollektivhusköns 400 bakom.

Föreningen lade ner möda på att göra kloka och hållbara stadgar och fick snart till en överenskommelse om turordning med fastighetsnämnden. Medlemmarna konkretiserade sig i studiecirklar, ”vad vi ville mena med kollektivt boende”. Gemensam kursbok var Ingrid Sjöstrands Samhem samt ’allt det’ som skrevs om vad som höll på att hända i resten av Sverige. KiL organiserade sig i arbets- och lobbygrupper. Mål var journalister, politiker och tjänstemän. Vi sökte hus och vi sökte kunskap och mening. Med Delphi som avslutat kapitel fokuserades ett förslag från fastighetskontoret, Slottet i Nöden, ett barnrikehus byggt 1924 (landets första?). Våren och sommaren –82 arbetade KiL frenetiskt med ombyggnadsförslag. Bland medlemmarna fanns ett antal arkitekter, men alla bidrog med sina erfarenheter och sin kreativitet. Två viktiga principer växte fram…

…genom den egenorganiserade turordningen blev det naturligt att de som stod på tur fokuserade den första möjligheten (bildade föreningen Slottet) och därmed släppte fram en ’ny tät’ att lobba för nästa hus! Det blev självklart att man flyttar in i ett hus vars ’själ’ skapats av programarbete och projektering. Man är överens i den gruppen om vad man vill mena med kollektivt boende, i det huset.

Ett nytt nej från kommunen hösten –82 blev ett hårt slag för föreningen. Kommunens ovilja då kunde mycket väl ha sänkt hela idén. Två nej samma år var svårsmält. Men envisheten och övertygelsen och orken var tillräcklig för att komma vidare. Kommunen vände kappan och Slottet stod på nytt i fokus.

Under –83 omarbetades förslagen radikalt, nu av föreningen Slottet (de 20 översta enligt turordningen). Förra årets framhetsade, och därmed principiella, program fick nu vika för ett närmast högaktningsfullt förhållningssätt till huset som sådant.

Kommunen tvingade oss till bostadsrätt och till generalentrepenad med Bostadsgaranti. Vi måste ta totalt ansvar, men ändå inte. Program- och bygglovhandlingar gjorde vi (med viktigt stöd av fastighetsexperter), makten gavs ändå till entrepenören.

Oerhört ambitiöst arbete ägnades stadgarna – vi var livrädda för spekulation i så välbelägna och bra bostäder i innersta’n. Bostadsrättsföreningen Lunds kollektivhus nr 1 bildades 10/12 –83. Kring jul genomfördes upphandling och i mellandagarna avslutades köpet av huset under dramatiska former4. Ombyggnaden kunde påbörjas före årsskiftet enligt kommunens krav.

Den 4 september 1984, för 20 år sedan, överlämnades huset till oss (dock med styrelserepr från kommun och Bostadsgaranti). Sedan vidtog årslånga tvister om extraräkningar och fel (entreprenören hade överskattat sin ’makt’. Men det är kanske en annan historia).

KiLs arbete fortsatte

Redan under Slottets ombyggnad. Våra erfarenheter kom till direkt nytta. Det nya huset växte fram efter långvariga och intensiva diskussioner i dåvarande föreningen KiL sommaren –85. Byggfunks fullskalelabb kom nu till än mer nytta. Författaren var programarkitekt åt det nya gänget, och åt fastighetskontoret som då ännu var KiLs direkta samarbetspart5. Under arbetets gång stabiliserades kommunens hållning till kollektivhusidén, det nya ansvarstagandet lyftes till LKF. Upplåtelseformen kunde nu bli en kollektiv hyresrätt. LKF överlät arkitektarbetet till HLAB, invand samarbetspart. Den 1 februari 1989 stod kollektivhuset Regnbågen, Lunds kollektivhus nr 2, klart för inflyttning.

Vi var lovade ett hyresgästfritt hus. När förhandlingarna inleddes fanns tre hyresgäster kvar. Ännu klockan tre på eftermiddagen fanns en kvar (på Söderhavet?) och juristerna kämpade med hur denna komplikation kunde lösas. (Köpet måste avslutas före nyårsafton) Då ringde telefonen. Sjömannen hade fått och accepterat ny lägenhet. Genom Anders Tingvar och Anders Nyquist

Under arbetena med Regnbågen i deras förening (lösgjorda) kunde nästa tät i föreningen KiL arbeta för det tredje huset.

Fiolen…

”Föreningen Russinet startade i början av 1990-talet och samlade en grupp människor som ville diskutera sin framtid och sitt boende på litet äldre dar” (citat Russinets hemsida).

Föreningen KiL är nu död, Russinet klev inte åt sidan, de bakomvarande fick inte lobba för ett femte hus… Kom inte åt. Russinet hade använt KiL men kallade sig föreningen Russinet. KiL gick upp i rök.

Men de hus föreningen KiL åstadkom lever vidare. Det tragiska är att det saknas kraft för fortsatt utveckling. Det är ’kapitel två’, att ta i denna hos oss borttappade kommunikationsförmåga, är ett allmänt problem i boendefrågan.

  1. Den grupp som -78 började fundera över vad boende är: Ylva Båve, Bengt Paulsson, Eva Svegborn, Pia Runemark, Lennart Larsson, Aina Johansson. De kallade sig Kollektivhusgruppen i Lund.
  2. Ingvar Andersson, Anders Nyquist, Hanna Ahlstrand, Elsa Bergström Grip, Björn Gunnarsson, Eva Karsten, Bengt-Åke Leijon (fastighets-, stadsarkitekt- och drätselkontoren)
  3. valdes Katrin Tjorvason, Aina Johansson, Tore Torngren, Britt Anstrell, Karin Andersson, Lennart Nord, Filippa Lagerblad till första årsmötet 30 sept –81. Protokollet från det konstituerande styrelsemötet 810422.