Författare: Bertil (sida 1 av 2)

Julen 2018 på Slottet

Det började med att Elisabeth den första december meddelade att hon och Tanja gjort i ordning en julkalender bestående av 24 paket, att öppnas av den som kommer först till vardagsrummet varje dag fram till julafton. I varje paket finns ett tips om något småbus man ska hjälpa tomtenissar att utföra i huset. Första dagen satt mustascher på flera foton av oss själva som små barn som redan sitter på väggen. En annan dag låg det en tomtemössa i kylskåpet. På Lucia får gosedjuren i leksakslådan utrustning för att ordnas till ett luciatåg. Varje dag görs nya bus.

Traditionellt sätter Ulla upp plåtjulstjärnorna i vardagsrum och matsal.

Och annat: Plötsligt står där fantastiska pepparkakshus i vardagsrummet; en kyrka som ser ut att falla sönder och ett hus med skyltarna med ’Rasrisk’ och ’Stängt’. Tanja och Karin A är här arkitekterna och byggmästarna.

I eposten den 4 december ombeds vi alla borsta en vänstersko och den 5 på kvällen ställa ut den utanför dörren. Nästa morgon ligger där en vackert inslagen liten present i varje sko. Astrid förklarar: ”Det är Nikolaus-dag den 6 december. Denna i Tyskland omåttligt populära sed riktar sig, som de flesta av oss vid det här läget har lärt sig, till barn och dem som har lyckats bevara ett barnsligt sinne.”i 

Snart hänger vackra kransar av murgröna, gjorda av Britta, på våra ytterdörrar. Altanräcket får av L. en ljusslinga. Från en lång stång i matsalen hänger Elsa och David pepparkakshjärtan i olika storlekar i röda band; stora för de vuxna, mindre för de yngre och på en sträng till ett stort hjärta sitter ett pyttehjärta för den ännu inte födda. Lennart fäster ljusslingan på altanräcket ihop med gröna kvistar.

En söndagseftermiddag bjuder nyinflyttade Henrik och Ingrid på kaffe och saffransbulle i sin renoverade lägenhet. Lussemorgonen begås i stor gemenskap: kvällen innan bakas lussebullar och allt görs i ordning för den tidiga frukosten – halv åtta! Klockan sju öppnar många sina dörrar till ljudet av en gamba och en flöjt (Karin PL och Bertil) som spelar i trappuppgångarna. I öppna spisen brinner en brasa, med gamba, piano och sång i bakgrunden förser vi oss av allt gott som Maria och Minna dukat upp.

En söndagseftermiddag inbjuder Elisabeth oss alla till kaffe med bulle. Redan förbereds midvinter-julfesten som begås ett par dagar före julafton. På anslagstavlan uppmanas vi att anteckna hur vi vill bidra till förberedelserna. Maten är viktig, sånger letas fram, inte minst den nu traditionella sången om hur ett år har gått och nu är vi här igen, ”Yesteryear”. Kanske någon upprepar fjolårets initiativ med ett väl förberett jultal?

Julaftons kväll är för de som inte är upptagna på annat håll: spel och lekar, frukt och godis.

Till nyårsafton annonserar Solveig det traditionella knytkalaset; där även gäster bjuds in till gemenskapen.

Bertil Egerö

i Nikolaus var en biskop för mer än tusen år sen, kanske Nikolaus av Myra (idag Demre i Turkiet).  Älskad av sina samtida, bl a gav han frukt och sötsaker till fattiga barn. Han helgonförklarades. Att det i Tyskland blivit skor som ska ställas fram har olika förklaringar. En är att tyska föräldrar är påhittiga när det gäller att försöka uppfostra sina barn till människor med sinne för både kulturellt arv och hållbar fotbeklädnad.
Santa Claus är en senare, engelsk version. 

Att det kan vara så roligt att städa! Vårens stora städdag avslutad

Det var full fart redan vid den rika frukost Tanja hade förberett. Barnen sprang runt, de vuxna åt och planerade. Rätt som det var hade fastighetsförrådet tömts på överblivna garderobsdelar och annat som vi beslutit kasta (mot min uppfattning att Slottet ska stå för mera återbruk, mindre ”köpa mera”). Sommarmöblerna hade lika snabbt lämnat förrådet och altanen förbereddes för sitt härliga sommarbruk.

Cyklar, barnvagnar och pulkor mm gicks genom, rabatter rensades, den stora kompostlådan levererade sin årliga skörd av fin matjord. Fönster tvättades. I tvättstugan tömdes torktumlarrör på dammsamlingar. Fikapausen var efterlängtad, och vid lunchtid var allt klart: en mustig soppa avnjöts under muntra samtal.

Dagen avrundades med fotografering av (nästan) alla husets invånare, en bild att sätta upp jämsides med den som togs för jämnt 34 år sedan. Lika fantastisk blandning av ungt och gammalt, nu som då!

Många njöt av kammarmusik på Slottet

En helt vanlig tisdag, den dag vardagsrummet kan bokas, fann sig Slottet-borna inbjudna till ”Årets första kammarmusikaliska begivenhet”. Telemannkvartetten återkom med ett nytt och spännande program hämtat ur barockens rika värld.

Vår pianist och musikaliske kapelledare Ulf Teleman öppnade med glada tongångar. Oss andra i kvartetten (Kicki, Meta och jag själv) ovetandes meddelade han att kvartetten hädanefter ska heta Slottskapellet! En stor ära för Slottet att kunna ståta med eget musikkapell.

Kapellets program var inte det enda under kvällen. Efter pausen fick Lennart Piculell publiken att häpna över sin ’utvecklingsbara’ gitarr, som han plockade fram i bitar och monterade under allmän munterhet. Därefter vidtog vad han kallade ”Högt och lågt från Amerika” – en serie fina gamla stycken från 1920-talet framåt, sjungna av gitarristen själv. Lennart avslutade med en duett (!) – hur skulle det gå till? Enkelt, visade det sig: han växlade mellan sin vackra baryton och en mycket kvinnlig falsettröst i låten I’m in the mood for love. Applåderna ville aldrig sluta.

Slottet gör intryck på sydkoreanska forskare

På vårt senaste husmöte presenterade Karin PL två böcker om kollektivhusboende – på koreanska. Vackra, och fulla med foton och planritningar på olika svenska kollektivhus, bland dem Slottet.

Sydkorea och Japan har liksom många europeiska länder växande problem med en åldrande befolkning. Allt fler gamla och allt färre unga är vad som händer våra länder. De traditionella familjebanden i asiatiska länder håller inte när ett eller två barn blivit det normala. Äldre lämnas utan stöd. Kan kollektivt boende vara en lösning?

Därför har vi i Slottet tagit emot besökande forskare från både Japan och Sydkorea. På vår anslagstavla hänger ett vackert julkort, skickat av Yoshie Sakamoto i Tokyos och kanske Japans enda kollektivhus. I den gemensamma hyllan står de koreanska böckerna. Slottet redovisas i en av dem, med det lockande namnet Cohousing communities: Finding Age-integrated Cohousing Communities in Scandinavia and North America. Bilderna är fina, och inte ett ord av texten förstår vi. Men även den är vacker.

Lägenhet ledig, hur klarar vi att få in en köpare som vill bo kollektivt?

Slottet i Lund är en bostadsrättsförening. Vi bor centralt, attraktivt, nära stadskärnan. Vi har en vacker gård i ett område som är fritt från den tunga trafiken. Kort sagt, en lägenhet hos oss är mycket lockande för alla, oavsett detta med ’kollektivhus’.

När en lägenhet säljs går det normalt genom mäklare. Mäklarna är okunniga, och ser gärna bort från det ’problematiska’ i att det handlar om ett kollektivhus. För oss är det vitalt att den som flyttar in också omfattar det kollektiva, gemenskapen och samarbetet. Men marknadens priskonkurrens är väl det som råder?

Häromveckan blev det aktuellt igen: visning söndag eftermiddag och onsdag kväll. Mäklaren hade inte lyft fram kollektiviteten särskilt tydligt. Söndag: I porten stod vår brf-ordförande och delade ut väsentlig information om Slottet. I våra gemensamma lokaler satt flera av oss, beredda att visa runt och bjuda på en kaffe med dopp. De som bara ville se lägenheten troppade raskt av, de andra lät sig guidas och pratade en stund.

Onsdag: I storköket pågick middagslagning, maten skulle bli färdig en halvtimme senare än normalt för att inte sammanfalla med visningen. Samma uppställning som under söndagen – spekulanterna kunde bara inte missa att se vad kollektivt boende handlar om.

Nu väntar vi på att budgivningen ska sålla fram 2-3 mest intresserade. Då inbjuds de, en i taget, till kollektiv middag. Där gör vi det tydligt vad ett kollektivt boende handlar om, kanske tar en vända i huset. Och bildar oss själva en uppfattning om den personens/familjens lämplighet som medlem i Slottet. Det har förekommit att vi i Slottetföreningen beslutat säga nej till att låta en spekulant bli medlem. Enligt våra stadgar krävs ett medlemskap innan bostadsrättsföreningens styrelse tar ställning till att godkänna ett köp.

Hittills har systemet fungerat bra. Vi – de flesta av ursprungsinvånarna måste nog kallas klart äldre – har med glädje tagit emot yngre familjer med barn, och även de som kan kallas medelålders. Med andra ord, en perfekt sammansättning av yngre och äldre. Slottet mår mycket bra.

Vår stora höststädning, arbete och gemenskap

Två gånger om året genomför Slottet en rejäl städning och tömning av skräp mm. Alla deltar, från den yngsta till den äldsta.

Länge har det funnits en på skämt benämnd ’städgeneral’, men sedan flera ansett att den rollen inte behövs sker förberedelser och samordning lite mindre synligt. Ett stort anslag på tavlan berättar vad som behöver göras, och där skriver vi på oss allt efter intresse. För det mesta fylls anslaget, annars händer det under dagen att något kollar listan och tar sig an ännu en uppgift.

Självklart börjar vi dagen kl halv nio med en härlig kollektiv frukost. Efter några timmars jobb går barn omkring med lilla klockan och kallar till fika med nybakad äppelkaka. Det är fuktigt ute, stövlar och skor sätter spår, måste tas av. Tidningar läggs ut att torka skorna på. Utemöblerna torkas av och ställs undan, altanen sopas ren. Vi kollar alla omärkta cyklar: vem äger dem? Från återbrukshyllorna dras ett stort lass till Emmaus. BRF-styrelsen kollar att lägenheterna är i gott skick. Mattor tvättas, komposten töms, kvistar mals ner till den tömda komposten.

Överallt jobbas det, inne och ute. Musikrummet får ett estetiskt lyft. En snabbväxande murgröna klipps med häcksaxen. Alla barncyklar, från trehjulingar uppåt, duschas rena; många ställs undan nu när barnen vuxit ifrån dem. Den stora grillen rullas in i cykelrummet.

En varm sopplunch ger en välbehövlig paus. Bortåt tre på eftermiddagen ses några städa upp, plocka ihop, avlägsna glömda redskap och utehandskar. Köket kan nu städas ordentligt. Ännu en fin städdag i gemenskapens tecken kan läggas till historien.

Se det var en riktigt stor fest!

En av Slottets ’urinvånare’, Karin A., fyllde jämnt. Den 14 oktober hölls vad som troligen var den största fest Slottet hittills upplevt. 60-70 gäster uppskattade vi. Mycket noggranna förberedelser hade lett till att ett rejält partytält hade rests på gräsmattan framför vår altan. Köket hade fyllts med inlånade tallrikar, bestick och allt annat som en stor fest kräver. De största grytorna var fyllda med väldoftande mat av olika slag.

Runt värdfolket – Karin, Pehr och Tanja – var det många Slottetbor som deltog med alla de sysslor som behövde utföras. I källaren stod Karins syster och fyllde ballonger med en särskild pump. Matbordens lampor hängdes högt upp, bord flyttades in i gästrummet eller ut till tältet. Stolar, stolar….

När gästerna hade avnjutit en otroligt fin måltid dök Vivis Kökskapell upp och drog igång musiken. Golvet fylldes, alla dansade, timme efter timme

Slottet gladdes, det solida ekgolvet njöt under alla fötter, barnen sprang runt och hade minst lika roligt som de vuxna. De sista gästerna ville aldrig gå, festen varade långt in på natten.

Det är så det ska vara när en bor kollektivt.

Två glada ’Leonardos’ efter lyckat årsmöte i Brf Slottet

Att Slottet mår bra framgick tydligt i Brf-styrelsens redovisningar till årsmötet. Ekonomin är sund, underhåll och reparationer har ökat husets värde, och, om inte drastiska räntehöjningar plötsligen införs av bankerna, kommer även de kommande årens kostnader att kunna täckas väl med de inkomster som nu gäller.

Slottetstyrelsen visade sin uppskattning av att våra två långtidsmedlemmar i styrelsen, Lennart Nord (ordf.) och Lennart Nilsson (kassör)vill kvarstå, med två från Venedig specialimporterade Leonardo-tröjor. De passade!

Astrid (sekreterare) och avgående Martin (revisorssuppleant) belönades med andra presenter.

Två glada ’Leonardos’

En fredag när middagen innehöll lite extra

Kocken bestämmer, det gäller alla dagar. Härom fredagen hade de tre kockarna Elsa, Javid och Bertil laddat upp med en entré med drink, en god varmrätt och en härlig efterrätt. Många kom, åt och uppskattade.

Intressant forskarbesök på Slottet

Darinka Czischke är en av ett växande antal forskare i Europa som har kommit att intressera sig för kollektivhus. Hon besökte Slottet och Regnbågen en vacker dag i slutet av april, på studieresa genom Sverige och Danmark.

Darinka berättade att hennes forskning först handlade om den växande fattigdomen i Europa och hur så kallad social housing möter de fattigas behov. Efterhand mötte hon de olika lösningar på gemenskap och samarbete – cohousing – som förekommer runtom i Europa. För ett par år sedan öppnade det viktiga europeiska nätverket European Network of Housing Research (ENHR) för en speciell session om cohousing i programmen för sina årliga möten. Den drar nu allt fler forskare, och dit kommer också aktivister från olika länder.

Vår internationella konferens i Stockholm 2010 betraktar Darinka som starten på mycket av vad som idag pågår: analys av olika modeller för kollektivt boende, sökandet efter en terminologi som fungerar med de modeller som praktiseras i olika länder, med mera. Det var därför riktigt roligt att som en i styrgruppen för konferensen kunna överräcka ett exemplar av konferensrapporten med alla dess intressanta bidrag.

Darinka berättade att nästa års ENHR-konferens planeras äga rum i Uppsala. Ett fantastiskt tillfälle för oss att dela med oss av våra erfarenheter, som boende, som startargrupper eller som forskare.

Efter Lund besökte Darinka Sofielunds kollektivhus i Malmö, och reste sedan vidare till Danmark.

Darinka berättade att hennes forskning först handlade om den växande fattigdomen i Europa och hur så kallad social housing möter de fattigas behov.

« Äldre inlägg